Something in between

Dagen är den dagen, som jag inte vill minnas.
Jag har försökt och försökt och gjort mitt bästa, för att ha någonting att göra.
För att inte tänka destomer.
För att inte komma ihåg.
Men minnen hinner alltid ikapp en.
På något sätt.

Inatt är ett år sedan, jag sov på det där satans stället,
med två personer som hatar varandra,
verkligen hatar varandra.
Inatt är ett år sedan, som jag hade den där jäkla fjärilen
och bara ville försvinna.
Inatt är ett år sedan, jag låg och lyssnade när någon snarkade
och jag funderade på vad meningen med livet är.
Jag kan inte påstå att jag funderar längre,
men det tär ändock på en
tankarna kommer tillbaka
ångesten
men ändå så funderar man på varför man inte lyckades

Jag försöker hålla tårarna inne
förstår egentligen inte varför
varför man tänker på det
för så stor sak var det aldrig
men samtidigt så förstår jag inte varför jag inte lyckades
varför jag fortfarande tänker på det
varför denna dag ska vara så jävlig.

Dessa två personer kommer inte ihåg mig idag
idag för ett år sedan
och jag har pratat med fem pers som var med mig
och pratade med mig
idag för ett år sedan
och ingen av dom har något minne av idag
för ett år sedan
och två personer
som man tycker borde komma ihåg
och bry sig
har ingen aning om datum
eller dag.

Det är nog bara jag
som har det satans minnet
som kommer ihåg så onödiga saker
som idag.


Idag var jag försvunnen ett tag
Idag grät jag
Idag brydde jag mig inte destomer
än om mig själv.
Och jag kan än stå för
egoismen som jag hade

Idag gråter jag
Idag känner jag mer sorg
Idag bryr jag mig mer om andra
men är ändock självisk.
Jag funderar på om min kära mor
menade idag när hon sa att jag ska vara försiktig
eller varför hon pratade om att jag ska vara försiktig i helgen.


Jag undrar om jag är den enda som kommer ihåg
hur illa det var
hur jag fick leka förmedlare
hur två hatande människor
inte kunde göra någonting
även fast dom nästan var tvungen
hur två personer som hatade varandra
spenderade 24 timmar
med varandra
utan att ens säga hej.

Jag undrar om jag är den enda som kommer ihåg
hur idag för ett år sedan
allting var upp och ner
och ingenting fungerade
som det borde.
Är jag verkligen den enda som kommer ihåg?
Iof så är det kanske inte så konstigt.
Men idag är iaf ett år sedan
och jag tänker vara ledsen över det
över att tiden går alldeles för fort
över vad som hände
över vad som inte hände
och över att det inte blev som planerat.


Idag för ett år sen, avgav jag ett löfte
till en person som betyder sjukt mycket för mig
en person som är min förebild
och det löftet tänker jag inte glömma
utan att lova
att de löftet inte kommer tära på mig.


Idag känner jag en tyngd
en sorg
och en glädje.

för att det inte blev som det skulle.